tumblr hit tracking tool

Hälsa & sjukvård

Laserterapi – en metod för vården

Av Mats Holmström 2015-01-22
Cecilia Lind berättar om bokens tillkomst under releaseevenemanget på Berghs School of Communication i november 2014. Foto: Mats Holmström
Under 2000-talet har antalet publicerade studier kring laserterapi och dess smärtlindrande effekt på rörelseorganens sjukdomar ökat drastiskt. Detta räcker dock inte för att behandlingsformen ska accepteras som ett alternativ inom den traditionella vården. Det konstaterar Cecilia Lind, sjukgymnast och laserterapeut, som i höstas släppte boken Laserterapi – en praktisk guide.

Boken är ett resultat av att Cecilia Lind under sin utbildning upptäckte en brist på lättillgänglig litteratur på svenska inom området, och fungerar som en guide för fysioterapeuter och andra vårdgivare genom såväl allmän information om laserbehandling som specifika riktlinjer för behandling av över 30 olika besvär.

– Den bygger på min egen kliniska erfarenhet och den forskning som finns fram till idag. Jag vill också tydliggöra vikten av kombinationen med rehabiliteringsträning, att lokalisera smärtan och att använda sig av rätt våglängd och dos för maximal effekt, berättar Cecilia Lind.

Samtidigt konstaterar hon att just detta är något som försvårat bedömningen av tidigare studier som inte alltid tagit hänsyn till doseringar och/eller svårigheter i dosberäkning. Trots att studierna ökar i antal och kvalitet och att SBU t.ex. i våras publicerade en rapport som påvisar långvarigt positiva effekter för kroniska nackbesvär, ser Cecilia Lind också hinder för såväl nya som äldre metoder som står utanför vården i att få en jämlik validering.

– Det finns tillräckligt med studier för att motivera laserterapi som ett alternativ men trots det råder en ojämn tillgång till metoden för patienter som skulle kunna ha stor nytta av den. Inte minst patienter som kämpat med långvarig värk, där metoden kan vara ett sätt att komma igång med nödvändig träning. Något som annars kan vara svårt eller omöjligt trots mediciner.

– Många anser, precis som jag, att det är viktigt att det finns evidens bakom en metod innan man använder den men vad som är en tillräcklig nivå av evidens tycks skilja sig mellan olika metoder. Jag ser till exempel att det finns nya metoder med lägre evidensnivå som har accepterats snabbare och används frekvent utan att ifrågasättas särskilt mycket trots relativt höga inköpskostnader, konstaterar Cecilia Lind.

Cecilia Lind tror att en delförklaring är ett förvisso mänskligt beteende inom grupper av fysioterapeuter eller läkare, där en respekterad person talar gott om, respektive förkastar en metod utan att kanske själv ha utvärderat den, men där dennes ord ändå blir lag.

– Konsekvensen kan i vissa fall bli att patienten inte får den hjälp den skulle kunna få. Att ha ett öppet sinne och kanske undvika att uttala sig tvärsäkert om huruvida en metod fungerar eller inte, särskilt utan egna efterforskningar, tror jag alla skulle tjäna på. Vad gäller forskning är det ju också så att det vi vet är vad forskning visar idag, det kan se annorlunda ut i morgon.

Startar man en rehabilitering med laserbehandling kan både smärtnivå sjunka och belastningstolerans öka så pass mycket att en aktiv och mer träningsinriktad rehabilitering möjliggörs och behovet av tunga, smärtlindrande läkemedel kan minskas eller elimineras

Research bakåt i tiden visar dock att förutsättningarna för laserterapi inte varit optimala. Ett exempel är det samarbete som det svenska och norska Läkemedelsverket hade 2003 i att ta fram behandlingsrekommendationer för artrospatienter.

I respektive lands efterföljande dokumentation av samarbetet skiljer sig informationen på en punkt, smärtlindring, där såväl laserterapi som TENS i den norska dokumentationen bedöms som signifikanta smärtlindrare enligt evidensgrad 1a. I den svenska versionen inkluderas dock inte laserterapi i just det avsnittet.

På svenska Läkemedelsverket hänvisar man i frågan till att ett antal år gått sedan samarbetet vilket gör att ärendet är arkiverat på myndighetens webbplats och att man inte känner till orsaken till skillnaden i dokumentationen, samt hänvisar till den norska läkemedelsmyndigheten i frågan.

Helsedirektoratet, som numera ansvarar för ärendet i Norge, där laserterapi är en del av den subventionerade vården sedan 2001, svarade med en metodutvärdering för knäartros från 2004. Metoder under rubriken ”elektroterapi” bedöms här delvis ha missgynnats genom åren som en följd av vilseledande marknadsföring av branschen själv och man bekräftar att det tidigare saknats konsensus kring optimala behandlingsprocedurer och doseringar.

Detta, i kombination med att laserterapi inte inkluderats i riktlinjerna från ”The Philadelphia Panel” tros vara en del av förklaringen till att laser inte ingår i de kliniska riktlinjerna i andra länder.

Området långvarig smärta i exempelvis nacke och skuldror, där laserterapi visat goda resultat i senare studier, ingår inte i Socialstyrelsens nationella riktlinjer för rörelseorganens sjukdomar (2012), med hänvisning till SBU´s systematiska översikter. I den senaste (2006) ingick en metaanalys om effekten av laserbehandling vid reumatoid artrit eller artros. Här konstateras en kliniskt relevant effekt på smärta vid reumatoid artrit medan man hos patienter med knäartros ansåg studieresultaten för motsägande för slutsats. Enligt Susanna Axelsson, ansvarig för etablerade metoder på SBU, planeras för tillfället ingen uppdatering av just den rapporten.

Just tidigare motsägelsefulla studieresultat tycks alltså fortfarande vara ett hinder för att etablera laserterapi på allvar, trots att studierna ökat i kvalitet under senare år.

– Det är förståeligt, men synd. Många patienter som jag har behandlat har en historia av just långvarig värk och flera av dem klarar inte av en aktiv rehabilitering på grund av smärta eller ökad svullnad efter belastning.

Startar man en rehabilitering med laserbehandling kan både smärtnivå sjunka och belastningstolerans öka så pass mycket att en aktiv och mer träningsinriktad rehabilitering möjliggörs och behovet av tunga, smärtlindrande läkemedel kan minskas eller elimineras.

När ingenting annat fungerat anser jag, särskilt med tanke på laserterapins bakomliggande mekanismer, att laserterapi är en metod att föreslå. Om man inte själv arbetar med metoden tycker jag att man borde informera patienten om att metoden finns, säger Cecilia Lind.